Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Världskrigets återverkningar - Deflationen och fredskrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid årets början medförde den nya arbetstidslagstiftningen genast en
allvarlig konflikt inom Verkstadsföreningens område. Det för denna industri
gällande kollektivavtalet hade icke uppsagts, det blev sålunda fråga om, huru 8
timmarslagens bestämmelser skulle förenas med avtalets villkor. Å arbetarsidan
fordrade man en förhöjning av ackordssatser och timlöner i proportion till
arbetstidens förkortning. Å arbetsgivarsidan erinrade man om, att under arbetet
på lagens genomförande mer än en gång från deras håll, som förde arbetarnes
talan, betonats, att om lagen genomfördes, arbetsgivarne kunde påräkna, att
genom ökad arbetsintensitet återvinna, vad som skulle förloras genom den
förkortade arbetstiden; också vägrade arbetsgivarne på den grund att taga hela
kostnaden för arbetstidens förkortande på sig, åtminstone såvitt anginge
ackordslönerna. Dessutom fordrade man rätt för arbetsgivaren att indraga alla
onödiga raster samt för övrigt förlägga arbetstiden så, att man kunde vara viss
om, att den förkortade arbetstiden kunde utnyttjas fullt effektivt.
Regeringsförsök till medling strandade, d. 16 januari rådde strejk vid 13 5 verkstäder med
30,000 arbetare. Samtidigt hade Järnbruksförbundets förhandlingar om nytt
riksavtal, därvid 8 timmarslagen spelade en framträdande roll, råkat i baklås.
Situationen här var påtagligen den, skriver S. A. F:s styrelse i årsberättelsen för
1920, att arbetarne avvaktade den för dem mest lämpliga tiden att påbörja den
strid, som var oundviklig. Berättelsen fortsätter: »Inom
Arbetsgifvareföreningen uppkom vid detta förhållande helt naturligt den tanken, att man borde
fordra en samtidig uppgörelse inom både verkstadsindustrien och
järnbruksindustrien. Dessa näringsgrenar stå i sådant samband med varandra, att en
driftsinställelse inom den ena successivt inverkar till avstannande av driften inom den
andra. En uppgörelse, som endast avsåg den ena näringsgrenen, men lät
konflikten kvarstå inom den andra, skulle därför icke medföra arbetsro för
någondera.» Vid handläggningen av nu berörda verkligt stora spörsmål ansåg sig
S. A. F:s styrelse skyldig att även beakta de stridigheter, som samtidigt
förelågo inom Träindustriförbundet, Trollhättans Elektrokemiska
Arbetsgivareförbund samt Rörledningsfirmornas Riksförbund. Styrelsen beslöt sålunda d. 16
januari 1920 i samråd med dessa fem yrkesförbund, att därest icke före d. 26
januari samtliga tvistefrågor mellan arbetsgivare och arbetare inom
Verkstadsföreningen och Järnbruksförbundet voro lösta på sätt, som vunnit gillande
såväl av Arbetsgifvareföreningens styrelse som styrelserna för nämnda båda
förbund, lockout sistnämnda dag komme att inträda hos alla
Verkstadsföreningens delägare och alla de till Järnbruksförbundet anslutna bruken; styrelsen
förbehöll sig dessutom rätt att fordra såsom villkor för ett biläggande av dessa
lockouter, att uppgörelse skedde även inom Träindustriförbundet, Trollhättans
Elektrokemiska Arbetsgivareförbund och Rörledningsfirmornas Riksförbund.
Regeringen tillsatte s. d. (d. 16 januari) en medlingskommission av H. Elm-
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
