lunda motsvarade en annans oavvisliga behov. »Den rätta vägen», heter det i S. A. F:s styrelses berättelse för år 1921, »är enligt styrelsens uppfattning att pröva läget särskilt för varje industri och se, huru långt den bör komma, och därefter hjälpa den att så vitt möjligt komma dit. Gentemot denna inom Svenska Arbetsgifvareföreningen tillämpade taktik att bestämma reduktionerna för varje näringsgren för sig kan emellertid invändas, att lönerna inom en viss industrigren ha inflytande på lönernas bestämmande inom andra industrigrenar. Detta är riktigt, om också enligt styrelsens erfarenhet detta inflytande icke är så stort, som mången tror. Och då uppstår frågan, hur man skall ställa så till, att icke lönesättningen inom en viss industrigren sker så, att den utövar skadligt inflytande på lönernas bestämmande inom andra industrigrenar. Inom Arbetsgifvareföreningen har man sökt ordna denna sak på det sättet, att representanterna för de olika industrierna, alltså i regel direktörerna och ombudsmännen för yrkesförbunden, ha sammanträden inför Arbetsgivareföreningens ledning, vid vilka sammanträden för varje industri lämnas en redogörelse för läget av dess avtalsfråga och den ungefärliga lönenivå, man inom industrien är sinnad att kämpa för, varefter de övriga industriernas representanter få yttra sig i saken och göra de erinringar, vartill de kunna anse sig hava fog. På detta sätt har i de flesta fall uppnåtts enighet mellan de olika industrigrenarnas målsmän. Sådana sammanträden förekomma inom Arbetsgifvareföreningen regelbundet på vissa tider och dessemellan, när de av särskilda anledningar påkallas.» Ett annat spörsmål av betydande principiellt intresse hade ock under året påkallat noga övervägande från S. A. F:s sida, nämligen huruvida man under de sjunkande konjunkturerna skulle fortfarande söka ordna lönespörsmålen genom kollektivavtal eller föredraga att arbeta utan dylika. »Ytligt sett», heter det i den citerade berättelsen, »är det så, att under stigande konjunkturer kollektivavtalen äro till fördel för arbetsgivarne, enär de hindra lönernas stegring under avtalstiden, men att däremot under fallande konjunkturer de äro till fördel för arbetarne, emedan de hindra lönernas sjunkande under avtalstiden. Ur sådan synpunkt skulle man alltså nu kunnat avstå från det kollektiva avtalet. Emellertid äro därvid vissa andra synpunkter att taga i betraktande. Det kollektiva avtalssystemet är en i detta land under åratal av mödor och strider uppförd byggnad, och det är att befara, att dess raserande skulle giva anledning till ett kaos, under vilket särskilt den syndikalistiska arbetarrörelsen skulle få vind i seglen. Vidare är att beakta, att om man arbetar utan avtal, så kan nog arbetet få fortgå ostört, så länge konjunkturerna fortsätta att falla, men man kan vara tämligen övertygad om, att så snart det blir en ljusning inom industrien, orderna börja strömma in och full drift skall sättas i gång för att taga igen något av det förlorade, då börja strejkerna. Erfarenheten under 1921 155