Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar och exkurser - Intryck från de nordiska arbetsgivaremötena. Av Axel Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En fråga, som redan vid de tidigare mötena mera sporadiskt behandlades, var
spörsmålet om arbetaresemester. Redan 1907 förekom saken glimtvis i diskussionen. Är
1909 hade den en plats på själva programmet, och det beslöts att i kollektivavtal
icke godkänna bestämmelser om rätt till semester, d. v. s. en viss tids ledighet med
bibehållen avlöning. Emellertid visade sig under de följande åren, att
semesterfrågan knappast kunde undvara reglering, om också ej i kollektivavtal så likväl
genom samråd av den enskilde arbetsgivaren med hans organisation.
År 1913 höll fabriksägaren Campbell-Andersen föredrag om »organisationsmässiga
avtal om semester för arbetare». Med anledning därav uppstod en omfattande
diskussion, den första verkligt utredande, vari åtskilliga meningar brötos mot
varandra. Vid denna tid funnos över huvud taget inga regler för semesterbeviljandet.
Den danske formanden Hauberg var av den uppfattningen, att detta var en sak
mellan arbetsgivaren och den enskilde arbetaren, likväl tilläggande: »det kan være
jeg forlader Standpunktet senere». Herr von Sydow varnade för detta
individualistiska betraktelsesätt ur den synpunkten, att en så beviljad semester har konsekvenser
icke blott inom företaget utan ock för andra arbetsgivare; han ansåg, att semester
icke under hand borde beviljas utan att arbetsgivareorganisationen i varje fall toges
till råds. Från annat håll framhölls risken av en fullkomlig oreda i avseende på
semesterbeviljandet och behovet av en organisationsmässig reglering på
arbetsgivare-sidan. Någon resolution fattades icke, men stämningen syntes givet vara för att
icke låta slumpen bestämma utvecklingen. Permanenta utskottet avfattade på grund
av 1913 års diskussion en resolution, vari ett allmänt beviljande av semester
avstyrktes; »men på grund av de olikartade förhållandena överlämnas det till de
särskilda arbetsgivareorganisationerna själva att fatta beslut om de grundsatser, som
i detta avseende böra följas». Saken var i glidning och fick tydligen icke överlämnas
åt sin egen fart.
Det skedde för övrigt under de följande krigsåren en tvåfaldig utveckling av
semesterproblemet, som gjorde, att frågan vid nästa möte (1920) måste behandlas
under andra förutsättningar. Den första utvecklingslinjen var den inom företagen
skeende, den andra statens inblandning genom lagstiftning. 1914 åtnjöts enbart inom
Sverige semester av 20,000 arbetare, 1917 av 70,000, 1919 av 133,000 (även utanför
Svenska Arbetsgifvareföreningen), 1920 av närmare 200,000 inom Svenska
Arbetsgifvareföreningen. Den reglering, som de klarsynta redan 1913 ansågo oundgänglig,
hade måst tillgripas och nu i kollektiva via Is bestäm melsens jorm. I Danmark har
arbetaresemestern likaledes fått utveckla sig utan statsingripande men i en betydligt,
långsammare takt. Av danska landsorganisationens medlemmar beräknades år 1919
endast 20 % åtnjuta semester med full lön. I Norge påskyndades utvecklingen genom
offentligt tvång. Den tvungna skiljedomen 1916 dekreterade sex arbetsdagars semester
och tvångsskiljedomen 1920 tolv. Senare har viss nedsättning av antalet
semesterdagar skett. I Finland, där semestern blivit alltmera allmän, har lagstiftningen gjort
den obligatorisk.
I vissa avseenden har alltså statens force majeure förryckt samstämmigheten i
kollektivavtalets innehåll i de olika länderna. I alla väsentliga punkter har däremot
samstämmigheten hävdat sig. Främst är detta fallet med arbetsgivarens oförytterliga
rättighet att leda och fördela arbetet och att antaga och avskeda arbetare, vare
sig de äro organiserade eller oorganiserade. Denna arbetsgivarens magna charta
ingick redan i det danska »septemberforliget» efter den stora arbetskonflikten 1899.
Den hävdas under namn av »paragraf 23» i Svenska Arbetsgifvareföreningens
kollektivavtal, och även i Norge och Finland är principen oförkränkt. I det sistnämnda
landet har kollektivavtalet kommit att spela en obetydlig roll, men anda och praxis
i arbetsförhållandena äro sådana, att avvikelse icke förekommer från det nordiska
samarbetets grundidéer.
Härmed äro naturligtvis icke de nio nordiska arbetsgivaremötenas rika överlägg-
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
