Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det vore ju också en god gärning att ta hand om
henne, sade modern.
Då det började skymma, gick den sjuka till sängs, och
Gudmund begav sig ut i stallet för att rykta hästarna. Det
var vackert väder, klar luft, och hela nejden låg övergjuten
av månsken. Det föll honom in, att han borde gå till
Stormyra och framföra moderns hälsning redan samma kväll.
Bleve det uppehållsväder nästa dag, skulle man få så bråttom
med att köra in havre, att varken han eller någon annan
hade tid att gå dit.
När nu Gudmund stod utanför Stormyrtorpet och
lyssnade, hörde han visserligen inga fotsteg, men däremot var
det andra ljud, som med korta uppehåll skar igenom tystnaden.
Det var en sakta klagan, ett mycket lågt och kvävt
jämrande och så en och annan snyftning. Gudmund tyckte
sig märka, att ljuden kom från uthuslängan, och han gick
fram mot denna. Då han närmade sig, upphörde snyftningarna,
men det var tydligt, att någon rörde sig inne i
vedskjulet. Gudmund tyckte sig med ens förstå vem som
fanns där inne.
— Är det du, Helga, som sitter här och gråter? sade
Gudmund och ställde sig i dörröppningen, för att flickan
inte skulle kunna rusa bort, innan han hade talat med henne.
Det blev återigen alldeles tyst. Det var nog rätt gissat av
Gudmund, att det var Helga, som satt där och grät, men
hon försökte kväva snyftningarna, för att Gudmund skulle
tro, att han hade hört miste, och gå sin väg. Det var
kolmörkt inne i skjulet, och hon visste, att han inte kunde se
henne.
Men Helga var i sådan förtvivlan den kvällen, att det inte
var lätt för henne att hålla tillbaka gråten. Hon hade ännu
inte varit inne i stugan och hälsat på föräldrarna. Det hade
hon inte haft mod till. När hon i skymningen hade gått
uppför de tunga backarna och tänkt på att hon nu måste
tala om för föräldrarna, att hon inte skulle få någon
uppfostringshjälp av Per Mårtensson, hade hon blivit så rädd
för allt det hårda och grymma, som hon trodde att de skulle
komma att säga till henne, att hon inte hade vågat gå in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
