Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon tyckte, att hon ville stanna ute, tills de hade lagt sig,
för då behövde hon kanske inte tala om olyckan förrän
nästa dag, och så hade hon gömt sig i vedskjulet. Men
medan hon satt där och frös och hungrade, kom det först
riktigt för henne hur olycklig och förkastad hon var. All
skam och ångest, som hon hade måst gå igenom, och all
skam och ångest, som hon skulle nödgas att gå igenom,
stod för henne och lade sig över henne med riktig blytyngd.
Hon grät över sig själv, över att hon var så usel, att ingen
ville veta av henne. Hon kom ihåg hur hon en gång, då
hon var barn, hade råkat falla i en dyhåla i stormyren och
sjunkit rätt ner. Ju mer hon hade arbetat för att komma
upp, dess djupare hade hon sjunkit. Alla tuvor och alla
småbuskar, som hon hade gripit efter, hade givit vika. Så
var det nu också. Allt, vad hon försökte gripa efter för
att hålla sig uppe, det svek henne. Ingen ville hjälpa henne.
Den gången, då hon hade gått ner sig i myren, hade till
sist en vallpojke kommit och dragit upp henne, men nu kom
ingen och räddade henne. Nu var det visst meningen, att
hon skulle förgås.
När Helga hade kommit att tänka på myren, blev det
med ens klart för henne, att det bästa hon kunde göra var
att bege sig dit bort och gå ut i dyn och låta sig sjunka och
begravas. Den, som var så dålig, att ingen människa ville ha
något att göra med henne, den kunde väl rakt inte ta sig till
något bättre än att dö. Det skulle också bli bäst för barnet,
om hon ginge bort, för Helgas mor tyckte om det, fastän
hon inte ville visa det, när Helga var hemma. Men om Helga
väl vore ur vägen för alltid, då skulle mormodern komma
att ta sig an barnet, som om det vore hennes eget.
Hon förstod inte, att hon mitt i sitt största elände hade
gjort något, som hade givit folk bättre tankar om henne.
Hon blev för vart ögonblick allt vissare om att stormyren
var den enda rätta tillflyktsorten för henne. Och ju bättre
hon förstod detta, desto mera grät hon.
Det var därför inte så lätt för henne att hålla tillbaka
gråten. Det dröjde inte länge, förrän hon började snyfta
på nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
