Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han inte kunde överge en människa, som var i sådan
förtvivlan.
— Hör nu på mig! Lova bara, att du hör på vad jag
har att säga dig, så ska du sedan få gå vart du vill!
Ja, det lovade hon.
— Finns det något här att sitta på?
— Huggkubben är ju där borta.
— Gå då dit och sätt dig, och var stilla!
Hön gick helt lydigt och satte sig.
— Gråt så inte mer! sade han, för han tyckte, att han
hade börjat att få makt med henne. Men det skulle han inte
ha sagt, för hon lutade genast huvudet i händerna och grät
värre än någonsin.
— Gråt inte! sade han och var färdig att stampa med
foten i marken åt henne. Det finns nog de, som har det värre
än du.
— Nej, ingen kan ha det värre.
— Du är ung och frisk. Du skulle bara veta hur min
mor har det. Hon är så förstörd av värk, att hon inte kan
röra sig, men hon klagar aldrig.
— Hon är inte övergiven av alla, hon, som jag.
— Du är inte övergiven, du heller. Jag har talat vid mor
om dig, och mor har skickat mig hit till dig.
Det blev ett uppehåll i snyftningarna. Man liksom hörde
den stora tystnaden i skogen, som alltid höll andan och
väntade på något förunderligt.
— Jag skulle hälsa till dig, att du skulle komma ner till
mor i morgon, så att hon finge se dig. Mor tänker fråga
dig om du vill komma i tjänst hos oss.
— Tänkte hon fråga mig?
— Ja, men hon vill se dig först.
— Vet hon, att ...
— Hon vet lika mycket om dig som alla andra.
Flickan rusade upp med ett anskri av glädje och häpnad,
och i nästa ögonblick kände Gudmund ett par armar om
sin hals. Han blev rent förskrämd, och hans första tanke
var att rycka sig lös, men så lugnade han sig och blev
stående. Han förstod, att tösen var så utom sig av glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
