Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon inte visste vad hon gjorde. I det ögonblicket kunde
hon ha kastat sig om halsen på den värsta skojare bara för
att få litet medkänsla i den stora lycka, som hade kommit
över henne.
— Vill hon ta mig i tjänst, då kan jag ju få leva! sade
hon och lade sitt huvud mot Gudmunds bröst och grät
återigen, men inte så våldsamt som förut. Du kan veta, att det
var allvar, att jag ville gå i myren, sade hon. Du ska ha
tack för att du kom! Du har räddat livet åt mig.
Gudmund hade ända hittills stått orörlig, men nu kände
han, att något varmt och ömt började röra sig inom honom.
Han lyfte handen och strök henne över håret. Då spratt hon
till, som om han hade väckt henne ur en dröm, och ställde
sig kapprak framför honom.
— Du ska ha tack för att du kom! sade hon än en gång.
Hon hade blivit blossande röd i ansiktet, och han rodnade,
han också.
— Ja, då kommer du hem i morgon, sade han och sträckte
ut handen för att säga farväl.
— Jag ska aldrig glömma, att du kom till mig i kväll,
sade Helga, och den stora tacksamheten tog överhand över
förlägenheten.
— Å ja, det var kanske bra, att jag kom, sade han helt
lugnt, men kände sig ganska nöjd med sig själv. Du går väl
in nu?
— Ja, nu ska jag nog gå in.
Gudmund kände sig plötsligen så där glad åt Helga, som
man brukar bli åt den, som man har lyckats hjälpa. Han
stod och dröjde och ville inte gå.
— Jag ville gärna se dig inne under tak, innan jag går.
— Jag tänkte, att de skulle få gå till sängs, innan jag
gick in.
— Nej, du ska gå genast, så att du får äta och komma
till ro, sade han och tyckte, att det var roligt att ta hand
om henne.
Hon gick genast upp mot torpstugan, och han följde med,
helt nöjd och stolt över att hon lydde honom. När hon
stod på tröskeln, sade de omigen farväl till varandra, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
