Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämndeman hur du hade det, om du inte beslöt dig för att
göra det själv. Aldrig skulle jag ha stått tyst och låtit
Hildur viga sig vid en, som när som helst kunde bli anklagad
för mord.
Han smällde med piskan och körde i allt starkare fart.
— Detta blir det svåraste för dig, sade han. Vi ska laga
så, att det går fort över. Jag tänker, att nämndemans tycker,
att det är rätt gjort av dig, att du anger dig själv, så att de
kommer nog att bli vänliga mot dig.
Gudmund svarade ingenting. Han såg allt värre förpinad
ut, ju mer de nalkades Älvåkra. Fadern fortfor att tala för
att hålla uppe modet på honom.
— Jag har hört något i den här vägen förr, sade han.
Det var en brudgum, som hade råkat skjuta ihjäl en kamrat
under en jakt. Det hade inte varit hans mening, och det
hade inte blivit upptäckt, att det var han, som hade fällt
vådaskottet. Men ett par dagar efteråt skulle han gifta sig,
och när han kom till bröllopsgården, gick han till bruden
och sade: ”Det kan inte bli något bröllop av. Jag vill inte
dra dig in i det elände, som väntar mig.” Men hon stod
färdigklädd i krona och slöja, och hon tog honom vid
handen och ledde honom in i salen, där gästerna var
samlade och allt var i ordning för vigseln. Hon berättade nu för
alla med hög röst vad brudgummen nyss hade kommit och
sagt henne. ”Detta har jag talat om, för att alla ska veta,
att du inte har brukat någon falskhet emot mig”, sa hon
därpå och vände sig till brudgummen. ”Men nu vill jag
genast viga mig vid dig. För du är den du är, fastän du har
råkat i olycka, och vad som än väntar dig, vill jag bära det
gemensamt med dig.”
Just när fadern slutade berättelsen, var de framme vid
den långa gatan, som ledde upp till Älvåkra. Gudmund
vände sig mot honom med ett vemodigt leende.
— Så kommer det inte att hända oss, sade han.
— Vem vet? sade fadern och rätade upp sig i kärran.
Han såg på sonen och förvånade sig än en gång över hur
vacker han var denna dagen. ”Det skulle inte förvåna mig,
om det hände honom något stort och oväntat”, tänkte han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
