Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ska giva dig allt detta.” Och när Gudmund tänkte härpå,
kom en liten smula tillfredsställelse till honom.
— Jag har ju svarat nej, sade han, och med ens förstod
han vad det hade gällt för honom. Om han hade tegat, hade
han inte då måst tillbedja frestaren alla dagar? En skygg,
modlös man hade han blivit, bara en slav under sina
ägodelar. Fruktan för upptäckt skulle alltid ha legat över
honom. Aldrig mer skulle han ha känt sig som en fri
människa.
Det kom ett stort lugn över Gudmund. Han blev lycklig
över att han förstod, att han hade handlat rätt. När han
tänkte tillbaka på de gångna dagarna, tyckte han, att han
hade famlat sig fram i ett stort mörker. Det var underbart,
att han hade kommit rätt till sist. Han frågade sig själv hur
det hade gått till, att han inte hade råkat vilse. ”Det var
därför, att de var så goda mot mig där hemma”, tänkte han,
”och den bästa hjälpen var den, att Helga kom och önskade
mig lycka.”
Han låg kvar uppe på berget än en stund, men snart
tyckte han, att han måste gå hem till far och mor och säga
dem, att han hade fått frid med sig själv. När han nu reste
sig för att gå, fick han se, att Helga satt på en avsats ett
stycke neråt berget.
Hon hade inte den stora, vida utsikten, där hon satt, bara
en liten flik av dalen var synlig för henne. Det var åt det
hållet Närlunda låg, och hon såg troligen en del av gården.
När Gudmund upptäckte henne, kände han, att hjärtat, som
hela dagen förut hade arbetat tungt och ängsligt, började
klappa glatt och muntert, och på samma gång for en sådan
ilning av lycka igenom honom, att han blev stående och
undrade över sig själv.
”Vad är det åt mig? Vad är det? Vad är det?” tänkte
han, medan blodet forsade genom kroppen, och lyckan grep
honom med en sådan makt, att det nästan kändes smärtsamt.
Slutligen sade han med förvånad röst till sig själv:
— Men det är ju henne jag tycker om! Tänk, att det
visste jag inte förrän nu!
Det tog honom med en styrka som en lössläppt fors. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
