Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av en stor gren, bara därför att ett blad hade slagit emot
hans ansikte.
Han följde vägen fram till Stormyra, men gick förbi
torpet och begav sig uppåt berget, som låg därovanför.
Här blev det snart svårt för honom att komma fram. Han
hade villats bort från stigen, och för att nå högsta toppen
måste han gå över en bred ström av kantiga klippblock. Det
var en farlig vandring på vassa klippkanter, och han kunde
ha brutit armar och ben av sig, om han hade stigit miste.
Han förstod detta mycket väl, men gick på, som om det
roade honom att utsätta sig för fara. ”Om jag faller och
förstör mig, så kan ingen få reda på mig här uppe”, tänkte
han. ”Men vad gör det? Jag kan lika gärna ligga och dö
här som att sitta i åratal inom fängelsemurar.”
Allt gick dock väl, och ett par minuter därefter var han
uppe på Storhöjden. Det hade en gång gått skogsbrand över
berget. Den översta toppen stod ännu kal, och därifrån hade
man en milsvid utsikt. Han såg dalar och sjöar, mörka
skogstrakter och rika bygder, kyrkor och herrgårdar, små
skogstorp och stora byar. Långt bort i fjärran låg staden, höljd
i en vit slöja av solrök, varur ett par glimmande torn stack
fram. Vägar slingrade genom dalarna, och ett järnvägståg
skyndade förbi i skogsbrynet. Det var ett helt rike han såg.
Han kastade sig ner på marken, men höll alltjämt blicken
riktad mot den stora utsikten. Det var något stolt och
storslaget i landskapet framför honom, som kom honom att
känna sig själv och sina sorger små och obetydliga.
Han påminde sig, att när han var barn och hade läst, att
frestaren förde Jesus upp på ett högt berg och visade honom
all världens härlighet, hade han alltid trott, att de hade stått
här uppe på Storhöjden, och han upprepade de gamla
orden: ”Allt detta vill jag giva dig, om du faller ner och
tillbeder mig.”
Då tyckte han plötsligen, att en likadan frestelse hade
mött honom själv dessa sista dagar. Sannerligen hade inte
frestaren fört honom upp på ett högt berg och visat honom
all maktens och rikedomens härlighet. ”Förtig bara det
onda, som du tror att du har gjort”, sade han, ”och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
