Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tösen från Stormyrtorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
satt och såg på Helga. Det var, som om hon undrade mer på
henne och tänkte mer på henne än på något annat.
När de kom i närheten av gården, lämnade Helga
tömmarna åt Hildur.
— Nu ska Hildur fara ensam fram till gården och tala
med Gudmund. Jag kommer efter om en stund och berättar
det där med kniven. Men Hildur ska inte säga ett ord
till Gudmund om att det är jag, som har hämtat Hildur.
Gudmund satt i storstugan på Närlunda bredvid mor Ingeborg
och talade med henne. Fadern satt ett stycke ifrån dem
och rökte. Han såg nöjd ut och sade inte ett ord. Det
märktes, att han ansåg, att allt nu gick, som det skulle, och
att han inte behövde gripa in.
— Jag undrar, mor, vad ni skulle ha sagt, om ni hade
fått Helga till sonhustru, sade Gudmund.
Mor Ingeborg lyfte upp huvudet och sade med stadig röst:
— Jag ska med glädje ta emot vilken svärdotter som
helst, om jag bara vet, att hon tycker om dig så, som en
hustru ska tycka om sin man.
Knappt var detta sagt, förrän de såg Hildur Eriksdotter
köra in på gården. Hon kom strax därpå in i stugan och var
sig olik på många sätt. Hon trädde inte fram i rummet med
vanlig raskhet, utan det såg nästan ut, som om hon hade
haft lust att stanna nere vid dörren som en fattig tiggartös.
Hon kom emellertid fram och tog mor Ingeborg och
Erland i hand. Sedan vände hon sig till Gudmund.
— Det är allt med dig, som jag ville tala ett par ord.
Gudmund steg upp, och de gick in i lillkammaren. Han
ställde fram en stol åt Hildur, men hon satte sig inte. Hon
var röd av förlägenhet, och orden kom trögt och blygt över
hennes läppar.
— Jag var väl ... Ja, det var nog alltför hårt, det, som
jag sa till dig i morse.
— Vi kom så häftigt över Hildur, sade Gudmund.
Hon blev ännu mera röd och skamsen.
— Jag skulle ha tänkt mig för. Vi kunde ... Det skulle
ju ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
