Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om julrosorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med oss, sade han. Det måtte just vara en vacker lustgård,
som du har inrättat dig bland tallar och enar på Göingeskogen.
Jag skulle våga svära bort min själ på att du aldrig
förr har varit inom en örtagårdsmur.
Rövarmor blev röd av förargelse över att bli så
misstrodd, och hon utropade:
— Det kan väl vara, att jag inte förrän i dag har varit
innanför en örtagårdsmur, men ni munkar, som är heliga
män, borde väl veta, att den stora Göingeskogen var julnatt
förvandlar sig till en lustgård för att fira Vår Herres
födelsetimme. Vi, som lever i skogen, har sett det ske alla år, och
i den lustgården har jag skådat så härliga blomster, att jag
inte har vågat lyfta min hand för att bryta dem.
Lekbrodern ville fortsätta att svara henne, men abbot Hans
gav honom ett tecken att tiga stilla. För abbot Hans hade
alltifrån sina barnaår hört talas om att skogen klär sig i
högtidsskrud på julnatten. Han hade ofta längtat att få se
det, men det hade aldrig lyckats honom. Han började nu
ivrigt be och anropa rövarmor, att han på julnatten skulle
få komma upp till rövarkulan. Om hon bara ville sända ett
av sina barn för att visa honom väg, skulle han rida dit
upp ensam, och han skulle aldrig förråda dem, utan i stället
belöna dem så väl, som det stode i hans makt.
Rövarmor nekade i förstone, för hon tänkte på rövarfar
och den våda han kunde löpa genom att hon lät abbot Hans
resa upp till deras kula. Men så blev ändå begäret att visa
munken, att den lustgården, som hon kände till, var skönare
än hans, henne övermäktigt, så att hon gav vika.
— Men mer än en följeslagare får du inte ta med dig,
sade hon. Och något försåt eller bakhåll må du inte sätta
för oss, så visst som du är en helig man.
Detta lovade abbot Hans, och därmed gick rövarmor. Men
abbot Hans befallde lekbrodern, att han inte för någon
skulle förråda det, som hade blivit överenskommet. Han
fruktade, att hans munkar inte skulle tillåta en så gammal
man, som han var, att dra upp till rövarkulan, om de finge
reda på hans förehavande.
Själv ämnade han inte heller förråda planen för någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
