Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om julrosorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljöd, avbröts tvärt deras sång, och de heliga gästerna vände
sig till flykt. Och likaså flydde ljuset och den milda värmen
i outsäglig skräck för kölden och mörkret i ett människohjärta.
Natten sjönk ner över jorden som ett täckelse, kölden
kom, växterna på marken krympte samman, djuren ilade
bort, forsarnas brus tystnade, löven föll från träden,
rasslande som regn.
Abbot Hans kände hur hans hjärta, som nyss hade svällt
av salighet, nu drog sig samman i olidlig smärta. ”Aldrig”,
tänkte han, ”kan jag överleva detta, att himmelens änglar var
mig så nära och blev bortdrivna, att de ville sjunga
julsånger för mig och blev jagade på flykt.”
I samma stund kom han ihåg den blomman, som han hade
lovat biskop Absalon, och han böjde sig till marken och
famlade bland mossa och löv för att ändå försöka att plocka
den nu i yttersta stunden. Men han kände hur marken frös
under hans fingrar och hur den vita snön kom glidande
fram över marken.
Då gjorde honom hans hjärta än större ve. Han kunde
inte resa sig upp, utan föll till marken och blev liggande.
När rövarfolket och lekbrodern i det djupa mörkret hade
trevat sig tillbaka till rövarkulan, saknade de abbot Hans.
De tog bränder från elden och gick ut för att söka honom,
och de fann honom liggande död på snötäcket.
Och lekbrodern började jämra sig och gråta. Han förstod,
att det var han, som hade dödat abbot Hans, därmed att
han hade ryckt från honom den glädjebägaren, som han
hade törstat efter att få tömma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
