Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte hade varit oklokt av honom, att han hade skrutit inför
näcken.
Han tyckte, att de stora granrötterna började göra åtbörder
åt honom, som om de hotade honom.
”Akta dig, du, som vill vara förmer än strömkarlen!”
tycktes de vilja säga.
Lars Larsson kände hur hjärtat drog sig samman av
ängslan. Det lade sig en tyngd över bröstet, så att han
knappt kunde andas, och hans händer blev iskalla. Han
stannade då mittpå vägen och sökte tala förstånd med sig
själv.
— Inte finns det någon spelman i forsen! sade han.
Sådant där är bara skrock och vidskepelse. Det kan väl
göra alldeles detsamma vad jag har sagt eller inte, sagt till
honom.
Som han sade detta, såg han sig omkring i skogen, liksom
för att få bekräftelse på att det var sant, som han sade. Om
det hade varit dag, så hade väl vartenda litet blad blinkat
åt honom, att i skogen inte finns något farligt, men nu i
natten stod alla träd sammanslutna och tysta och såg ut,
som om de gömde på alla slags farliga hemligheter.
Lars Larsson blev också alltmer rädd. Det, som vållade
honom mesta skräcken, var, att han måste gå över strömmen
en gång till, innan den och vägen skildes och drog åt olika
håll. Han undrade vad strömkarlen skulle göra åt honom,
när han gick över den sista bron. Om han kanske skulle
sträcka upp en stor, svart hand ur vattnet och dra ner
honom i djupet.
Han hade skrämt upp sig så, att han tänkte på att vända
om. Men då skulle han ju återigen råka på strömmen. Och
om han veke av från vägen och ginge in i skogen, skulle
han väl också möta den, så som den vindlade och krökte sig.
Han kände sådan ängslan, att han inte visste vad han
skulle ta sig till. Han var insnärjd och fångad och bunden
av den där strömmen och såg ingen möjlighet till undflykt.
Äntligen såg han framför sig den sista broövergången.
Mittemot honom, på andra sidan strömmen, låg en gammal
kvarn, som nog hade stått övergiven i många år. Det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
