Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varför påven blev så gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och eftersom hon likt många människor, som har ett lätt
humör, egentligen inte var mera rädd för att dö än för att
leva, sade hon till sig själv:
— Om jag bara visste hur det skulle gå till, ville jag
gärna skänka den helige fadern de år, som ännu står mig
åter av livet.
Hon sade så en smula på skämt, men det låg också allvar
under orden. Hon önskade verkligen, att hon hade kunnat
utföra något sådant. ”En gammal kvinna kan väl inte önska
sig en vackrare död”, tänkte hon. ”Jag skulle hjälpa både
min son och min dotter, och jag skulle dessutom göra en
stor massa människor lyckliga.”
Just då dessa tankar rörde sig inom henne, lyfte hon
undan det stoppade täcket, som hängde framför ingången
till en liten, mörk kyrka. Det var en av de mycket gamla
kyrkorna, en av dem, som så småningom tyckas sjunka ner
i jorden, därför att stadsgrunden under årens lopp har höjt
sig flera meter runtomkring dem. Denna kyrka hade i sitt
inre bevarat något av ålderdomlig hemskhet, som måste
härstamma från de dystra tider, under vilka den hade kommit
till. Man genomilades ofrivilligt av en rysning, när man
trädde in under dess låga valv, som vilade på ofantligt
tjocka pelare, och såg de barbariskt målade helgonbilder,
som blickade ner från väggar och altaren.
När signora Concenza kom in i denna gamla kyrka, som
var alldeles uppfylld av bedjande, greps hon av en mystisk
fruktan och vördnad. Hon kände, att på detta rum bodde
det sannerligen en gudom. Under de tunga valven svävade
något oändligt mäktigt och hemlighetsfullt, något, som ingav
en så förintande känsla av övermakt, att hon ängslades över
att dröja kvar där inne.
— Se, detta är ingen kyrka, dit man går för att höra en
mässa eller för att bikta sig, sade signora Concenza för sig
själv. Hit går man, när man är i stor nöd, när man inte kan
bli hulpen på annat sätt än genom ett underverk.
Hon stod dröjande borta vid dörren och inandades denna
besynnerliga luft av hemlighetsfullhet och förfäran.
— Jag vet inte en gång åt vem den här gamla kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
