Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYDDSLING EN
17
hälsade, artigt som alltid, med sin säregna,
liksom elektriska fart i rörelsen märkbart stegrad.
Han ville förbi upp mot villan. Men,
öfver-rumplad af tillfälligheten, förrådde Elsa i blick
och återhälsning — något, som tvang honom att
dröja. Och som på hemlig öfverenskommelse
följdes de åt, inte upp genom allén, utan stora
vägen fram, bortåt landet. Först när
bergshöjden och bryggeriet redan lågo skymmande
bakom dem, tog han mod till sig och sade:
— Det var, om jag får säga det, en lycka i
olyckan, att jag just kom att träffa fru Frise
ensam — ute.
— Ja — kanske. Jag hade verkligen sökt
notarien.
Vid hennes svar, framsagdt nästan systerligt
mildt, vände han sina mörka ögon, skarpt
forskande, rakt mot henne, men gick tyst. Det
föreföll, som fruktade han en snara, skickligt
utlagd af lena, förfarna fingrar. Elsa smålog.
— För öfrigt, kära notarien, olyckan, olyckan,
clen är väl knappast så rysligt stor — som ni
inbillar er.
— Åh, hvem kan bedöma det, utom jag
själf, offret?
— Ni passar inte som offerlamm. Det är ni
för god till.
— Tackar mjukast! Men — låt mig fråga,
hur mycket fru Frise vet om saken — och hvad
ni anser mig böra företa på grund däraf!
2. — Ullman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
