Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
SKYDDSLINOEN
höfdingen utbrast en afton, sedan notarien dragit
sig tillbaka, stum och mörk som ett spöke:
— Ser du där, Elsa — nu trilskas han på
den metoden!
Fru Elsa hade svarat precis som hon tänkte:
— Han vill kanske att vi ska tro det. Den
lilla trösten kan du unna honom. Men
egentligen är det såret, som behöfver stillhet för att
läkas.
Såret var verkligen på god väg att läkas.
Fru Elsa visste att begagna notariens frivilliga
ensamhetslif till att — utan retsamma pikar åt
hans socialreformatiska anlag — mildt betona
hans kavaljersmässiga; halft som på skämt
erinrade hon om, att yttre företräden lika väl som
inre medföra ansvar, äro pund, som icke få
gömmas i jorden. Det kunde rent af stiga fram
något liknande själfförebråelse och varning i
hennes små oombedda råcl. Helt hastigt kunde
hon säga:
— Tro mig ni, det kan man få ångra — att
man inte tagit vara på sin ungdom.
Och fast tonen hölls lätt, fast kindens fina
grop hjälpte munnen alt le, var det icke svårt
för ett så pass vaket hjärta som hans, att märka
den klagan, som så lekfullt biktade sig.
— — — Med gemensamt välbehag lutade
de sig mot vagnens dynor, njöto den elastiska
gimgningen och höstregnets ursinniga daskande
mot sidorutorna i farten. Smilande för sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
