Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
SKYDDSLINOEN
fröken lugnt. Frits hade icke lyckats befria sig
från sin flyktiga mulenhet. Kamrern puffade
honom lätt i magen med lådan och log mecl
klotrunda, glasblå, ohöljdt lögnaktiga ögon och
en lika rund, bjärtröd mun, i ett stubbklippt,
slätrakadt potatishufvud, som en jättekrage höll
orubbligt högt.
— Men säg, hur är det, bror notarie —
hur, hur — trifs du egentligen här hos oss —
i vår lilla kråkvinkel — hvasa ?
— Utmärkt! — Än du själf?
Frits kunde inte hjälpa, att hans ton
skorrade af fränt förakt. Kamrer Tyrsson gaf
till ett kort, pojkaktigt skratt.
— Jag? Lilla bror, när man delar sig
rättvist mellan plikter och nöjen, som jag — och
är sin »mammas solsken»!
Och han snurrade rundt på klacken,
applåderad af de mest uppsluppna skrattsalfvor. Det
var Max Tyrssons stående kvickhet, gillad främst
af änkekonsulinnan själf — det där om »mammas
solsken». Hennes mässingsgälla jubel klirrade
också nu högre än allas: — »Max! Max! Jag
blir gråhårig!»
— Det är du redan, morsgumman! Men nu
ska* vi hitta på, om vi kan — jaså.
En vals speltes upp i stora salen, och man
troppade dit, redan på förhand förväntansfullt
pladdrande om, hvad det kunde vara, som Max
ämnade — hitta på. Man var van vid åtskilligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
