Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
SKYDDSLINOEN
många små förbehåll och undanflykter — det
hade Frits mer än en gång konstaterat såväl i
deras ömsesidiga förhållande, som i hennesmed
maken. Att hennes afsikter städse stodo höjda
öfver hvarje misstanke, det trodde han
visserligen fullt och fast. Men — i detta fall ville han
ej ha sin väg korsad af ens den mildaste
modershand, hellre då leta sig fram själf så
småningom i trofast förtegenhet. Ty det kände han
klart redan nu, att henne, sällskapsdamen, fick
han ej släppa ur sikte. Han beslöt att efter
middag gå in till staden, för att besöka sin vän,
lektor Hetman.–-
I Hetmans trånga och mörka förstuga möttes
Frits af violintoner, fina, vemodigt skälmska;
han kände genast igen sin väns älsklingsbit:
Godards »Berceuse». Den gode lektorn
vederkvickte sig mellan temaböcker och studier med
att spela i skymningen. Han var en så rikt
begåfvad, vaken, god och älskvärd man — Frits
hejdade sig just nu i en plötslig undran,
hvarför icke Hetman, välbeställd lektor vid några
och trettio år, skaffat sig en kär och älskande
kvinna att spela vaggvisor för. Hade han icke
velat, eller icke lyckats? Om dylika ting
brukade de aldrig öda ord. Men Frits hade tyckt
sig märka, alt hos verkligt olyckliga
hjärtemänniskor bekräftas sällan påståendet om munnens
skvaller om det hvaraf hjärtat är fullt. Han
nändes ej knacka, förr än violinen tystnat; först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
