Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYDDSLING EN
55
Han grep om hennes arm, en rund, smidig
arm: — Förstår ni inte, att jag måste ha er för
mig ensam — ibland, så ofta som möjligt?
Hon lät sig hejdas af hans grepp, ty hennes
håg var glödgad af hans kärlek, hvars eld
för henne var ny, hetare och skönare än något
hon förr pröfvat — och efter hennes gunst
hade många begärelsers lågor slickat med
törstiga tungor.
— Jo, nu skall ni lofva mig det — fortfor
han; hans stämma blef allt mer obehärskad,
liksom hans blick: — Ni skall komma. Jag
väntar er här hvarje kväll, här nedanför
musikpaviljongen. Lofva mig det! Säg, svara mig nu!
— O, jag hinner inte–hem i tid, smått
kvecl hon. — Och ni vet inte heller, hur svårt
jag har det ställdt. Det blir bara värre —!
Hon ville rycka sig loss.
— Hilma! — bad han, den store, högreste
mannen, med en djup, brännande klagan.
— Ja! — svarade hon då, nästan med en
snyftning. Och de förnummo båda, hvar med
sin aning, han i yr glädje, hon i smärtsam oro,
blandad med vemodig lycka — att hennes »ja»
gällde mera än någon af dem vågat utsäga.
Hans läppar sökte hennes och funno dem,
ja, pressade sig mot dem i en omfamning, som
kom dem att glömma allt, äfven den otåligt
väntande konsulinnan Tyrsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
