Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
SKYDDSLINOEN
— Å, då måste jag hem! — utbrast hon,
såg urskuldande upp på honom, och skyndade
pä sina steg tillbaka utmed staketet. Han gick
vid hennes sida, plötsligt något förstämd af detta
snara slut på deras första, efterlängtade möte,
som för honom hägrat såsom en allt afgörande,
allt förklarande och beseglande sällhet. Hur
tungt låg icke lifvets sträfva hand öfver dem,
öfver deras frågor och svar, dämpande,
afkor-tande, nedtryckande. Och nu kom den att skilja
dem åt, när de nätt och jämnt funnit hvarandra.
— Fröken Hilma, återtog han varmt, kunna
vi icke träffas så här ännu någon gån g — ofta ?
Hon skrattade till litet spefullt som åt en
älskvärdt, barnslig tanklöshet:
— Kära notarien, det är ingen hård syssla
jag har, men den består just mest uti — att
jag ingenting annat kan företaga. Konsulinnan
är nog hygglig att sätta värde på sin
sällskapsfrökens sällskap.
— J°> jag vet — hon sofver endast om
förmiddagen, och då kan vi inte promenera bakom
strandparken.
— Håhå, nej — det är väl inte så tvunget
heller. Ni är ju så välkommen hos Tyrssons
alltid. Och jag måste ju alltid vara till hands.
— Ja, så får jag se er, men inte mer. Och
nog för det är mig kärt, men tala med er —
som nu, ensamma, i ro och fred, det är det
ljufvaste jag vet. Fröken — Hilma ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
