Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När katten är borta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, och ha vi så bara varit ute och gått
ett slag vid sjön, sen solen gått ner, sade Rudolf,
så ska man tro —!
De två syskonen, han tjugu, hon aderton år,
sutto med ens som förskrämda, trumpet klagande
barn, hvilka dock icke våga helt sjunga ut det
bittra, de ha på hjärtat.
— Skål! Skål för kapten! afbröt Herbert
käckt. Alla drucko. Doroteas lena, gropade
kinder glödde. Rudolf tog sig för att härma
gummornas psalmsång i kyrkan och belönades
med skrattsalfvor. Stämningen steg igen, liksom
cigarrettrökens skyar, som allt ymnigare beslöjade
de darrande ljuslågorna i hörnen.
— Nu ska Erika låta höra sig! befallde
Herbert Korvett och tog gitarren, som Rudolf
räckte honom, samt lade den i flickans knä.
Hon skakade sitt burriga, guldblonda hår.
— Nej, jag är så varm.
— Det ska man vara.
— Hm. Ja, om ni andra sjunger med!
Och den lilla sångerskan vred med
behagsjuka små grepp gitarrens skrufvar, tummade
strängarna, myste — och slog an.
Den splitternyaste, afgudade kärleksvisan ljöd
genom salen. Alla tre flickorna skrattade midt
i sången åt den stolliga refrängen, allra mest
åt dessa dyrbara ord:
»Ja, uti fredstid och krigsäfventyr
är du min lanterna och min — blänkfyr!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
