Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid kanalbryggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
VID KANALBRYGGAN
— Men det vet man ock, Malin — att för
hörsamma barn, som frukta och älska Gud,
går det alltid väl här i världen.
— Jaa, måtte det — ja, det måtte då skulle
passa på min Jonas ock — men hur ska’ det
nu gå? — Sannerligen, inte jag vet, hur jag,
så ensam och gammal jag är, hur jag ska’...
Modern hackade af sin utgjutelse med en snyftning.
Mostern inföll, i svällande klagoton: — Åhå ja
— nej, jag säger det, Malin, vi ha blitt gamla
nu, och jag, ska’ du veta, jag vet inte dag och
stund, när herren kallar. Snart rår jag inte mecl
att sköta mig själf, än mindre se’n att sörja för
andra. Ne-ej, jag säger det, det vet ingen!
Båda snyftade i kapp och Brita gissade, att
de samtidigt utgrundade nya anfalls- och
försvarsmedel. Och rocken surrade, och klockan därute
klickade, och Britas hjärta bultade af längtan.
Nu tjöt en hvissla, odrägligt högröstad
och envis, långt borta i misten. Brita hade hoppat
till; men — det var inte »Johanne», den lät inte
på det viset. Den lilla trefliga ångarn, hvad
hon höll af den — för hans skull. »Johanne»
är riktigt snygg, brukade hon hetsigt försvara
den: — och så går den säkrare i kanalen än
någon annan, för den är byggd i Norge —
säger Ragnar, borde hon ha tillagt. Aten det
namnet utsade Brita aldrig i onödan, det var
ju alldeles för godt. Men folk utmed kanalen
kallade »Johanne» för »kaffeputtran». Och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
