Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rättfärdige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÄTTFÄRDIGE
227
öfverlägsen ton sade han, i det han gick före
in: — Å, jag träffade en bekant nere vid hamnen,
och så spisade vi middag på hotellet.
— Ända tills nu ? Fy dig! — Huttrande
gaf hon honom en skälmsk knuff i ryggen och
stängde dörren, varsamt för att ej väcka lillen.
Rikard satte sig tungt i en länstol vid fönstret.
— Vill du ha något — något varmt ?
— Nej, tack — ja, kanske — har du litet te ?
Kallt te?
— Ja. Genast — men skall jag inte värma
det?
— Som du vill! — Han tänkte det kunde
vara så godt, så fick han ännu litet tid på sig,
innan — innan det svåra måste ske. Ty, att
han icke kunde gå till hvila under sitt tak denna
kväll, utan att ha fått full visshet, full
bekännelse, det visste han fast och klart. Medan
hustrun ute i köket redde hans dryck, sjönk
Rikards hufvud djupt ner i handen. Som ett
förtvifladt barn skulle han kunnat gråta, som
en vanvettig rasande kunde han velat förbanna
och häda — men lillen sof ju i sin vagga i
kammaren bredvid. Lina återvände, satte tekanna
och kopp framför honom på fönsterbordet, och
smekte hans hår. Han rörde sig ej. Då luggade
hon honom litet grand.
— Har du gaskat så stadigt? — förebrådde
hon, i tro, att Rikard tillbragt en alltför glad
dag på hotellet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
