Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barnasinne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNASINNE
267
ställighet — det gladde henne, ty clen långa
eftermiddagens och aftonens öfvergifvenhet kunde nog
vara nyttig och lagom sträng tuktan för
fästmannen. Bar man sig åt som ett barn, borde
man också behandlas som ett sådant. — De
hade haft det uppsluppet, Did kunde icke minnas
när hon senast skrattat så hejdlöst — och
obestridligen var det Olles förtjänst. Nu, i clen sena
timmens tystnad, på den raka, svagt skimrande
vägen mellan tät, slumrande skog — hvari dock
all slags hemlighet lefde — nu smög sig en
oroande beklämning öfver den unga flickan,
samtidigt med en lindrig frysning efter
upphettningen.
— Nu sitter väl vår lille Låge hemma i
månskenet och längtar — sade plötsligt hans mor.
— Åh, han har nog gått och lagt sig, tänker
jag! — svarade fästmön: — och jag ska’ inte
väcka honom.
I detsamma, nästan innan hon talat ut, skar
ett rysansvärdt vrål genom ödsligheten och
upprepades omedelbart, hvarvid en mörk figur
plötsligt, som med ett tigersprång stod på den
dammljusa vägen, som om han trollats fram ur
skogen. — De två nattvandrerskorna hade
ofrivilligt tvärstannat och gripit tag i hvarandra,
skälfvande, stela i blicken, som icke vågade släppa
den hemska uppenbarelsen ur sikte.
— Mor, mor! — hviskade lilla Did i hjälplös
fasa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
