Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tomteblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOMTEBLOD
289
en kvickhet, som de andra skrattade högt åt.
Men hon log åt hans hand — den var ännu
rätt vacker, bred och manligt stark, men med
något för mjuka knogar. Hur allt blir skönt
hos den man älskar, tänkte hon. Med en
beundran, som gifvit hennes blod ny värme, hade
hon studerat dessa drag: den låga, men kraftiga
pannan under sitt buckliga, tudelta hår, de
duniga kinderna, de fuktigt blå ögonen, smilande
eller hotande under tunga lock, den fasta näsan,
den lilla, men ändå eget utformade munnen, och
hakans lilla grop, och den runda halsen — med
något utaf tjurhals, som på en vacker satyr! Ja,
det var då. Och allra underbarast var det väl,
att själfva lynnet i detta, dessa drags växlande
uttryck, och den själ, de förrådde, hade varit
henne kär, öfvermäktigt, oförbehållsamt! Stackars
tös — hånade Inger mildt sig själf. Likväl —
just inifrån kom förvandlingen, när den kom,
missräkningen, som löste förtrollningen.
Den sommaren, sällsynt vacker, föll sorgens
askregn öfver Ingers hem. Hennes far hade af
bekanta lockats in i spekulationer, öfver hvilkas
gång och verkan han icke hade makten, emedan
han saknade insikt och blick. Den där
godtrogna dumdristigheten hade nog dottern fått i
arf, men i motsats till fadern valt besinningens
botemedel efter olyckans bittra varning. — öppet
och tillitsfullt gaf hon Albert förtroende om, att
hennes fars förmögenhet var hotad. Och hon
19. — Ullman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
