Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tomteblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOMTEBLOD
291
den präktiga handen kunde smeka så lent, fatta
tag så fast, så man bara ville gömma sig som
en fågel i den, lägga ve och väl i den! Men
orden flögo bort, och sedan var det, som om
de aldrig sagts. Handen släppte sitt fasta grepp,
gled undan — och stacks bakom rygg. Stirrade
man då snopen, förvirradt förebrående, som
barnet inför en alltför svår gåta, så glimtade
gäckeri i de djupblå ögonen och löjet spelade
fram, omärkligt nästan, men hemskt talande för
den yrvaket skärpta blicken. Hvad var väl då
att göra — när grämelsen domnat, saknaden och
skammen luftats bort ? Om ej att le tillbaka, le
kallt och lugnt, efter bästa förmåga ? — Inger
godkände sin; det gick nästan genant lätt att ta
det hela naturligt, fast hon inom sig kände det
lika spökaktigt onaturligt, som om en tomte
skuttat upp på bordet och gripit vinkaraffen för
att fylla glasen. — — — Olyckan hade hållit
måtta; Ingers far hade lyckats rädda sin gårcl
och sin ställning. Och småningom blef alltsom
förr, allt utom Ingers eget lif. Väl hade Albert
ännu någon gång trädt henne nära både öppet
och på tu man hand, men förtrollningen var
bruten. Det kunde rent af tona ett slags ånger,
ödmjuk, ja, ömklig, i hans försoningsinledningar.
Inger måste lägga band på sig gentemot detta,
än för att kväfva en rent kvinnlig medkänsla,
när han klagade, än för att dölja ett stigande
förakt, som hon icke ville afsluta historien med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
