Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teos första kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387 TEOS FÖRSTA KÄRLEK
jag alldeles sluta upp med att sjunga. Men jag
vill inte —.
— Skiljas, nej! Nej, Annie, tänk aldrig på
det! Allraminst nu, du!
— Nej — men att begrafva min röst,
lefvande — det är för hårdt! Och det förstår han
inte. Han afskyr ju musik.
— Å–han är svartsjuk, helt enkelt.
— Ja, han hatar alla andra också, som be
mig sjunga och äro glada åt det. Och det är
ju — min enda lust —.
Tant Annies fagra stämma dränktes i
fram-bristande gråt. Väninnan klappade tröstande
hén-nes händer. — Teo iakttog allt, och hans hjärta
svällde af vaninäktigt medlidande.
— Ja! — ljöd åter tant Annies röst, sällsamt
dof: — Han vill nödvändigt, att vi gå hit till
er i morgon, och du vet hur gärna, jag vill
detsamma. Men ett skall du lofva mig, att ingen
ber mig sjunga! Jag vill icke plåga honom —
och jag vill icke bli tvungen att säga nej.
— Det är rätt och vackert af dig, Annie! —
sade Teos mamma uppmuntrande: och jag lofvar
dig, du skall slippa. Jag skall säga till Frank
och de andra, om det behöfs, att du icke för
närvarande får anstränga dig med sång.
— Tack, Ellen! — Och så tiger du stilla med,
hvad jag nu ...
— Kära Annie, det vet clu väl! Lita på mig
i alla öden! — De reste sig sakta; Teo märkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
