10 — är något mera än en pliktskyldig honnörsak. Då Runeberg på våren 1830 utsände sin första sam- ling dikter, var den prydd med en vinjettbild av svanen, simmande på den finska fjärden. Det var en hänvisning till den enkla och varma natur- romans, som snart skulle läras utantill av så många landsmän och svenskar, den ungdomliga kärleksförklaring till norden, varmed sångaren intonerade sin egenart: Om nordens skönhet var hans sång, hur glad dess himmel är, hur dagen glömmer, natten lång att gå till vila där; hur skuggan där är djup och rik inunder björk och al, hur guldbestrålad varje vik och varje bölja sval; hur ljuvt, oändligt ljuvt det är att äga där en vän, hur troheten är hemfödd där och längtar dit igen! Det skulle visserligen dröja ännu några år, innan Runebergs poetiska realism blev uppfattad till sitt fulla värde. Att den förste kritiker som anade betydelsen av hans gåvor och föresatser, var svensken Rydqvist kan visserligen med till- fredsställelse noteras. När Runeberg insände Gra- ven i Perrho som tävlingsskrift i Svenska Akade-