11 — mien, erhöll dikten dock endast det mindre priset, en händelse som något kränkte hans ungdomliga självkänsla och kanske underblåste det krigshumör, varmed han kort efteråt vässade pennan både mot Akademien som sådan och mot dess främste bisittare. Men dessa angrepp voro hans själv- ständighetsförklaring. Bakom de skenbara orätt- visorna lågo ärligt Runebergska grunder, och gärningen skulle snart bekräfta hans principiella rätt. Motsättningen blev heller icke varaktig. Ar 1839 överräckte Akademien till Runeberg den medalj, som bättre motsvarade hans storhet, och den särskilt angripne Beskow var på sin post outtröttligt verksam för att undanrödja de hinder, som stodo i vägen för den finske skaldens inval. Förslaget dryftades upprepade gånger, och vid Franzéns död var det Akademiens enhälliga ön- skan att kalla Runeberg till hans efterträdare. Det har länge antagits, att denna plan strandade antingen på ryska regeringens förbud eller må- hända på skaldens eget avböjande. Men av allt att döma fick ingendera tillfälle att yttra sig i frågan, och saken förföll redan på grund av Oskar I:s politiska betänkligheter mot varje steg i denna riktning. Förhandlingarna kring detta tyvärr förlorade tillfälle visa likväl med rörande tydlighet, hur