14 — om diktens allmänna ställning. Det kan icke gärna bestridas, att 1800-talets människor till- ägnade sig och uppskattade poesi med en helt annan värme än vår tid. Den oerhört stegrade bokspridningen är ett kommersiellt faktum, som ingalunda vederlägger ett sådant intryck, utan snarast har fört med sig en förströdd övermätt- nad, vari den äkta diktkärleken tynar bort. Man kan även peka på sociala orsaker: den skärpta förvärvskampen och hemlivets revolution, särskilt i städerna. Mänskligheten har blivit mindre lyhörd för dikt. De elektromagnetiska vågorna ha ska- pat en populär och praktisk romantik, som med lätthet triumferar över versens gammalmodiga vibrationer från själ till själ. Likväl har det egendomligt nog icke kunnat iakttagas några trötthetstecken hos dikten själv. Den fortsätter sin hemlöst svävande flykt och söker spontant intränga i alla nya livsförhål- landen; den har icke heller mistat modet i de moderna städernas hetstempo. Det lilla barnet i utkanten, som om kvällen ser strålkastarna spela över Stockholm och gissar, att det är äng- larnas blixtrande vingslag, står ännu i förbund med fantasiens evighetsvärld. I den mekaniska kulturens åsyn upphör icke dikten att på besläktat vis leta symboler av längtan och dröm, ty ingen