13 — heroiska bygd, fastän krutröken där skymmer solen och terrängen mörknar av blod. Vår förblivande bild av Runeberg är dock den mogne mannen med det barskt vederhäftiga ut- trycket bakom de silverbågade brillorna. De väl- kända dragen skilja sig bestämt från de romantiskt stiliserade skaldefysionomierna: han ser verkligen ut som en magister, med respekt omkring sig. Och som en myndig läromästare reser han sig ännu i dag för alla dem, som ägna sig åt litte- raturens värv. Ingen av våra rent svenska klas- siker kan på samma sätt gälla som ett majestä- tiskt mönster, oberoende av tidssmakens växlingar. Vi svenskar som kanske varit i alltför sorglös besittning av vårt språk, vi gå ännu med oför- ändrad aktning till Runeberg för att hos honom erfara, hur detta språk skall smidas till ädel knapphet. Varje strävan efter en poesi i sak måste även hos oss vara ett arv efter honom och en fortsättning av hans linje. Men Runebergs storhet är samtidigt av den arten, att man icke kan tala om konstnärskapet utan att det genast känns som en ensidighet. Allt verkar hos honom skuret i ett stycke, ideal och material äro ett. Med tanken fästad på Runebergs verkan genom dessa hundra år ligger det nära till hands att begrunda skillnaden mellan förr och nu i fråga