17 — erbjuden åt vårt släktled lika väl som åt före- gående. I Tysklands och Italiens åldriga småstäder kan den resande ligga vaken om natten och lyssna till det jämna sorlet av gatubrunnen där- utanför. Ibland tystnar den plötsligt,; och detta avbrott har något ängslande. Men det betyder endast, att någon vandrare har satt sin mun till strålen och dricker. Det är brunnens uppgift, sorlet vill bara ge tillkänna, var brunnen finns. På samma sätt är det med dikten: det melodiska sorlet berättar var den finns, förbunden med jor- dens friska djup; den påtvingar ingen sin dryck, men är tillreds om någon stannar för att styrka sig. Reflexioner i detta ämne må icke anses opå- kallade inom ett samfund, som från sin stiftelse fick till uttrycklig uppgift att vårda sig om skalde- konsten, och som nu i nära halvtannat sekel varit en körhall för så många svenska lyror och stäm- mor. Denna synliga kontinuitet har icke varit utan gagn och hjälp för den del av litteraturen, som här i trängre mening åsyftas. Minnet av den unge Runeberg, som även han en gång väd- jade till Sveriges vittra domstol, riktar tillika uppmärksamheten på den svenskspråkiga dikten i våra dagars Finland, ett i sanning alltför dyr- Sv. Akad. Handl. fr. 1886. 41. 2