Barndoms- och uppväxttid. För stockholmare av min generation äro Blanches Bilder ur verkligheten oskiljaktigt för- bundna med barndomsminnena. Då de röda klotbanden togos fram för högläsning vid afton- lampan, blev det alltid feststämning. Hyrkusken Figge Höglund och hans mor, rektor Trysén och Kalle Utter, järnkrämar Ek och teaterdirektör Berggren, alla voro de kära gamla bekanta; man behövde ibland blott höra titeln på berättelsen för att falla i skratt. Emilie Högquist ägde säkert bland mina skolkamrater flera dyrkare än samtidens teaterdivor, och ingen dåtida journa- list hade för oss samma realitet som »Hval- fisken», Argus-Johansson. Nyfikna tittade vi in genom rutorna på de Ladugårdslandskåkar, vilka ännu stodo kvar, hotade av moderna stenhus, som dag för dag ryckte dem närmare. Kring Klara kyrka slingrade sig de gamla gränderna med samma namn som i Blanches berättelser, kringgärdade av samma fallfärdiga byggnader, men livet tycktes ha flytt från dem, och på Klara kyrkogård tumlade ej längre pojkarna