24 — lekande kring gravstenarna som i hans barndom. Strandvägen doftade ännu av sillupplagen, och vedsågarnas gnissel blandade sig med bullret från skutorna, som lossade sin last. Men också denna idyll var på väg att förstöras av nyanlagda kajer, avenyer och palats i 1880-talsrenässans. Kungsträdgården var alltjämt som på Blanches tid den förnäma världens promenadplats, men skulle snart nog mista sin rangställning. Väster- långgatan bibehöll ännu en återglans av forna tiders butikskommers, restaurangerna på Stora Nygatan hade kvar sitt gamla rykte, men en alltmer glesnad kundkrets, och de en gång så ly- sande hotellen vid Skeppsbron försvunno ett efter ett, i samma mån som långväga resande började ankomma med järnväg i stället för med ångbåt. Med hjärtat i halsgropen knogade man uppför Söders branta backar. Däruppe residerade ju alla de slagsmålsvilda gesäller och murare, om vilka Blanche berättat; där borde ju hamnbusar härja nere i Stadsgården och rövare dölja sig bakom varje gårdsport. Man upptäckte så små- ningom, att denna tjusande och skrämmande ro- mantik var försvunnen sedan årtionden. Och ändå har Blanches Stockholm levat kvar till våra dagar. Då skalder som Snoilsky, Strind- berg, Levertin, Tor Hedberg och andra elegiskt