— 25 — besjungit »gamla Stockholm» såsom en motsats till det nya, är det, medvetet eller omedvetet, Blanches Stockholm, som föresvävat dem. Ader- tonhundratalet har ägt flera Stockholmsskildrare av högre konstnärlig rang än Blanche, som bättre än han förstått att fånga själva perspektiven och luftspelet kring stadens höjder och vattendrag, som mer pittoreskt målat dess torg och gränder, givit brokigare och färgstarkare bilder av dess folkliv. Man kan bland Blanches föregångare nämna Cederborgh, bland hans samtida Sturzen-Becker och Almquist, bland hans efterföljare Strindberg. Men ingen av dem äger dock Blanches förmåga att med ett enda slag försätta oss i en förgången tid. Då han gemytligt berättar om de gamla kåkarna och de gamla originalen, som bebott dem, växer ett svunnet Stockholm fram med sina sed- vänj or, sina säregenheter; det får en åskådlighet, en tidsprägel, som ej funnits hos någon av våra huvudstadsskildrare alltsedan Bellman. I motsats till sina samtida och efterföljare gör Blanche inga ansträngningar för att få fram denna tids- doft — han är ej kulturhistoriker som Orvar Odd och Strindberg, ej etnograf som Almquist — men den finnes där ändå. Förklaringen ligger däri, att Blanches dikt- ning alltifrån hans första skisser och noveller i