— 52 — målad så eller vad det kunde vara, föreföllo ho- nom som om han sett dem på ett väl målat landskapsstycke; själva trasorna på deras kläder voro vackra och ägde samma lyckliga effekt som ruiner av ett gammalt kloster på en tavla.» Man behöver ej tveka om att vi här ha en scen* som Cederborgh själv bevittnat; hur karakteristiska äro ej orden om den brunmålade sån »eller vad det kunde vara». Cederborgh har tjusats av färgeffek- ten, men ej brytt sig om att konstatera vad som framkallat den. Först hos Orvar Odd skola vi möta artistiskt jämförliga Stockholmsbilder, också de sedda med samma satiriska glimt i ögonvrån. Det är 1810-talets glada Stockholm, som möter oss i Cederborghs och hans lärjungars ro- maner. Den gustavianska perioden hade fått en kort efterblomstring genom Gustav IV Adolfs av- gång. Beskow har i sina Levnadsminnen utmärkt skildrat denna kortvariga glädjetid, då ämbets- verkens chefer med sina underordnade festade på utvärdshusen, prästerna i sina kragar valsade på börspicknickerna och kansliets tjänstemän midt på blanka förmiddagen uppträdde maskeradklädda på Norrbro. »Dagens lösen blev alltmer sans géne», säger han och försäkrar, att Valerius i sina visor och Cederborgh i sina romaner på ett fullt sannt sätt tecknat tidens seder. »En senare tids sed-