53 — lighetsdomare kunna tro, att de skildrat några undantag eller besökt dåliga sällskap, men intet- dera var fallet.» Man kan tillägga, att också de författare, som vid denna tid notoriskt besökt dåliga ställen, dock ha kvar en viss Bellmansk grace. Den saknas ej ens i Walbergs beryktade roman Uggleviksbalen, som skildrar ett sällskap avsigkomna herrar och damer, vilka under diverse ordensceremonier bruka samlas till bal på Claes på hörnet. I stället för sällskapets statuter lägger man där fram »Fredmans epistlar, vari alla bla- den voro nersolkade av Pontac». Denna nedsol- kade Bellmansvärld har trots sitt förfall behållit något av den verkligas livsyra. Cederborghs Stockholm är lika litet en stor- stad som Bellmans, men det har dock lagt sig till med ovanor, som åtminstone ej framträda så bjärt i Bellmans Stockholmsdikter. Ordensvurme- riet har blivit en fullkomlig farsot, och de rökiga krogarna dölja farliga spelhålor, där den oskulds- fulle lantbon hastigt förlorar sin reskassa. Vad som möjligen återstår stjäles bort av någon av de sysslolösa knektar från finska krigets arméer, vilka hoptals driva rundt på gatorna som tiggare eller gårdfarihandlande. Betydligt mindre genuin än Cederborghs Stock- holmsskildring, som fosforisterna rynkade på näsan