59 — Bilder ur verkligheten är handlingen ofta rent bagatellartad, en liten anekdot, som satts i scen, eller en lustig gatutyp, som avporträtterats. Det hela får liksom hos Dickens sitt värde genom det fyndiga berättandet, de lustiga inpassen, genom den trivsamma humoristiska dagern och framför allt genom den genuina lokalstämningen. Överhuvud ha Dickens’ kåserier och noveller framkallat mycket bättre svenska motstycken än hans konstnärligt dem så överlägsna romaner. Våra bästa Stockholmsskildrare vid seklets midt, Blanche och Orvar Odd, äro båda miniatyrkonst- närer, vilkas psykologiska förmåga ej räcker till för den stora romanen, men gör sig utmärkt, så länge de hålla sig till skissen eller novellen. Dickens’ London har också mer frändskap med Karl-Johans-tidens Stockholm än Balzacs och hans efterföljares Paris. Visserligen är det en storstad han skildrar, där ett grönt träd på en square är en sällsynt oas, en fjäril en raritet och en flock sparvar verka som underligt vilse- komna gäster. Men vad han älskar i London är ej det nya och storstadsmässiga, utan det gamla, förtrogna och hemtrevliga. Ofta beskriver Dickens med förkärlek just dét, ; som den främmande lider av — stenkolsröken, de svartnade väggarna, de mörka interiörerna och Thames’ grumliga vatten.