Allt detta ger hans London en gammaldags pa- tina, och även de vardagligaste företeelser få sitt skimmer av mystik. Dickens’ mångomtalade för- måga att skänka liv åt döda ting, att med ett litet stänk av humoristisk sentimentalitet göra en skildring levande och mänsklig visar sig knappast någonsin så i sin fulla glans som då han rör sig i Londonmiljö. Naturligtvis finnes det också något av detta hos Balzac — hos honom finnes ju allt — men grundtonen i hans Paristavlor är dock en annan än den, som dominerar Dickens’ Londonpasteller. Från honom härstammar den uppfattning av Paris som en depraverad och av laster stinkande stad, som sedermera med ännu starkare färger skulle återupptagas av Eugéne Sue och under senare delen av seklet av Zola. På ett ställe har Balzac kallat Paris »denna stora pestdoftande kräftsvulst, utbredd på Seinens båda stränder», och gång på gång ger han det tillmälena sköka och prostituerad. Det tyckes nästan som om Malmströms sedermera bevingade ord om Stock- holm såsom den i sitt fördärv sköna synderskan vore en eufemistisk återklang av denna Balzacska terminologi. I varje fall kan man konstatera, att det är i tävlan med Balzac och hans lärjungar som Blanche, Bidderstad och andra en tid excel-