67 verkstaden och några sotarpojkar och deras krigslycka helt hastigt vänder sig. Man undrar bland klaristerna, om han sitter mellan skål och vägg och »tumlar i sig subsidiemedlen». I själva verket har han på vägen över torget råkat ramla över en åkares gröpfjärding, fått ett skovelslag på beckbyxan av denne och i harmen däröver utmanat de förut neutrala åkarne till strid, vilken slutat med att han förpassats i en drank- tunna och blivit förlorad för sina bundsförvanter. Klaristerna, som efter tappad batalj räddat sig inom kyrkogårdsportarna, få utom alla blessyrer de förvärvat i striden dagen därpå rottingstut under den oblidkelige rektor Tryséns uppsikt. Redan här skymtar denne av Blanche så ofta skildrade, fruktansvärde skoltyrann, ehuru ännu utan utsatt namn. Allt detta är berättat med strålande humör och smittande fart. Vad som kanske mer än något annat i denna utmärkta lilla novell bebådar den kommande Blanche är emellertid den inlagda skildringen av Brunkebergstorg. Blanche skildrat denna plats, ej som den tedde sig för samtiden, utan sådan han mindes den sedan sin barndom, innan de aristokratiska hotellpalatsen, som sedan kring- gärdat det, blivit byggda. >På själva torget funnos, liksom nu, åkare, men icke dessa snygga