— 71 — ger dem deras Stockholmsluft. Ibland är det någon av huvudstadens parker med dess folkliv, som han beskriver. »Flickan på Karl XIILs torg» (7 aug. 1840) ger oss sålunda Karl XIILs torg sådant det ter sig på vardagsförmiddagarna, då »den s. k. bättre världen» i stället samlats på den nya Strömparterren och parken är befolkad av barnflickorna med deras korgvagnar. »Ringarna och plånboken» ger oss Djurgården och »Tavlan» Haga. Den egentliga naturbeskrivningen stökar Blanche gärna undan med ett par rader: »Augusti- aftonen fläktade sval över Djurgårdens roman- tiskt sköna nejder. Skymningen kastade redan sin tunna, svarta slöja över land och vatten, och kvällens blyga genier viskade så livligt med de väldiga ekarnas grenar.» Han känner sig all- tid en smula bortkommen, då han skall agera poetisk natursvärmare, och kommer först tillrätta, då han får tala om de små villorna utmed Slätten eller om Pierres värdshus med dess berömda biffstekar eller Blå Porten med »den svällande, nästan världsbekanta abborren». Mest hemma- stadd är han, då han får skildra folklivet där. »Hagas härliga parker blomma numera förgäves», heter det i inledningen till »Tavlan». Men Blanche erinrar sig, att man tidigt på söndagsmorgonen uppe i Kungsbacken kan råka skaror av gesäller