— 75 — i skära musslinsklänningar och med stora blom- buketter vid barmen, av sporrbeprydda adliga officerare, vilkas odrägliga högfärd, bottenlösa dumhet och sedeslöshet redan angivas genom deras namn, greve Kalfhufvud, baron von Gris- hufvud och löjtnant Silfverpinne. Blanche visar lika liten variationsförmåga i att karakterisera dem som i att namnge dem, och då han söker teckna förföriska unga salongshjältar, åstadkom- mer han alltid romanklichéer av sämsta sort.. De fladdra ej blott kring de unga adelsfröknarna, utan också kring mamsellerna från de rika Skeppsbro- hemmen, vilka efter bästa förmåga imitera aristo- kratiens vanor. Lyckligtvis är emellertid dottern till dessa av börd och rikedom fördärvade fa- miljer nästan alltid en ängel i människohamn och lyckas ofta i trots av föräldrarnas fördomar att räcka sin hand åt novellernas stående hjälte, den unge småborgarsonen; vinner han henne ej i första taget, är det ganska säkert, att han lyck- liggöres, då den älskade efter ett oharmoniskt äktenskap med en hjärtlös överste eller hög äm- betsman omsider blivit änka. Betydligt mer till sin fördel är Blanche, då han helt får hålla sig inom småborgarnes värld. Det är ingen dålig smak som gjort »Skomakarens dotter» till den mest populära bland hans Freja-