gröngräset samt mer förnäma herrar och damer på väg till de finare förlustelseställena. Vid ett tillfälle rusa till och med de spelande ut i kulis- sen för att se den kungliga kortegen passera. Ännu i dag är det tidstonen och fläkten från ett svunnet Stockholm, som ge Positivhataren dess charm, och man är Blanche tacksam därför att han, i motsats till de flesta samtida Stock- holmsskildrare, trots Bellmansmusiken ej låtit locka sig att imitera Bellman. Han har ej ens gjort det, då han i en två år senare skriven enaktare, »Jenny eller Ångbåtsfärden», skildrat fullkomligt samma resa förbi Essingen, som Bellman givit oss i »Solen glimmar blank och trind». Blanche, som förut i Freja kåserat om lustresor med ång- båt, lyckades här bereda publiken diverse sensa- tioner. Man fick se teatern föreställa »relingen och däcket av en ångbåt i full fart på Mälaren med omväxlande stränder, förmedelst rörlig fond», och fick vara med om att fartyget stötte på grund, ett ej så ovanligt extranöje vid tidens ångbåtsresor att döma av litteraturen. Återigen är det en förlovningshistoria, som bildar intrigen, ehuru denna gång av mer rättroget demokratisk art: friherrinnans vackra dotter, som kurtiserats av ett salongslejon, erövras i stället av sko- makarens son, den unge magistern. Och båtens