— 104 — åt det försvinnande narrverket! . . . Kratern är färdig . . . den kan icke släckas på vanligt sätt.» Så talar han i nattens dnnkel på Karl XHI:s torg och drar stiletten ur sin käpp. Först i sista ögonblicket hindras han av Hillman att begå ett mord, vars avsikt man ej förstår. Sedermera för- faller han och uppträder på bondkalasen som spelman. Och till sist bekänner han sin olycka för den återvände Hillman: »Lågorna över min levnads ruiner flammade utan återhåll över min hjässa, och de glödande kolen av den förbrända tomten — se där den bädd på vilken jag vilat. . . . Allt kan sammanfattas i tvänne ord: jag var en bov — jag är en tiggare.» I all sin ihå- lighet är dock denna fraseologi drägligare än Hillmans eteriska blomsterspråk: »Sådan är män- niskan. Blödande smeker hon törntaggen och låter tanklöst blommans blad falla och förgå.» Eller hans ord till Maria: »Emellan mig och min goda ängel stod ett moln; men molnet skingrades och ängeln vilar nu som brud vid mitt tack- samma hjärta.» Vartill Maria, sakta lösgörande sig ur hans famn, svarar: »Hillman! Det är då ingen dröm — nej — samma blick, som förr vakade över moderns dödssäng, öppnar nu för dottern en himmel av sällhet. — Vad du ser bra ut! Vad den lilla ordensstjärnan klär dig