105 — väl! — Ack, att jag finge genom hela världen föra min stolta brudgum och ropa till alla: Han är min — min!» Den, bryska övergången från högtravande deklamation till förtjusningen över den utländska orden är betecknande för stycket. Vi skola känna igen samma stilblandningi Blanches samtida romaner. »Engelbrekt och hans dalkarlar» vann ej samma enhälliga bifall, men har stått sig bättre genom tiderna. Det är ett naivt och trohjärtat drama, bakom vars historiska stoff man spårar de aktuella tidstendenserna, kravet på en ny re- presentationsordning och de genom 1843 års stu- dentmöte till kokpunkten bragta skandinavistiska sympatierna. Engelbrekt talar om att folken för- spillt tårar och blod för att »ge must åt härska- rens lagrar»j att människorätt och människovärde »äro fastare grundvalar för en tron än erövrade fanor och blodiga valplatser». Och ännu sedan han träffats av Måns Bengtssons yxhugg, föres han in på scenen, förenar sin dotter med Jösse Eriks- sons son Abilgard och profeterar i en melodram — d. v. s. en monolog med musik — om en stundande sammanslutning mellan de nordiska folken: »Som svenska flickans hand nu vilar uti danske mannens, så skola i en framtid de skilda folken ock förenas.»