— 107 — ringar; man dansar folkdanser, leker julbock och »Simon i Sälle», en lek, som Engelbrekts dotter Ingeborg säger sig ha uppfunnit; man dricker ett öl, som fordrar »en strupe som Falu koppargruva». Den gamle Ulf förfärdigar en klocka med slagverk som gåva till den milda drottning Filippa; den är »den första som blivit gjord här i Dalom», förkunnar han till yttermera visso. Och Blanche är ytterst angelägen om att ge sina dalmasar det breda sjungande målföret och de enkla bondfa- sönerna. Höjdpunkten häri betecknas av Sven Ulfssons rättframma och av idel lustiga ordstäv bestående anförande på Köpenhamns slott till kung Erik, vilken han bjuder på en bit barkbröd; denna motsättning mellan kungen och den enkle dalmasen skulle sedermera både Hedberg och Strindberg upptaga efter Blanches mönster. En- gelbrekt själv, hans familj och den svarte boven Måns Bengtsson tala däremot de historiska dramernas vanliga pompösa rikssvenska. Men trots rätt mycken svulst är det dock en ledigare och friskare ton i deras språk än i Beskows och Börjessons dramer, och man fördrager där- för åtskilligt, som annars skulle verka out- härdligt: Engelbrekts antirojalistiska tirader, vilka stundom tyckas klippta ur tidningsspal- terna, Måns Bengtssons svaveldoftande mord-