108 — monologer och de unga älskandes blomsterstil. Med alla missgrepp är dock det folkliga och fos- terländska i Engelbrekt och hans dalkarlar av äkta ursprung, och man förstår, att det kunnat fängsla en estetiskt mindre bortskämd tid än vår. I någon mån gäller detta hela Blanches tea- terproduktion. Han ägde inga förutsättningar att bli en stor dramatiker och åsyftade det knappast. Men han skänkte dåtidens publik vad den behövde och önskade, och med rätta tillskriver honom Syl- wan äran av att ha återknutit det alltsedan den gustavianska tiden brustna sambandet mellan sce- nen och författaren. Han är i själva verket en arvtagare till Envallsson och Hallman och har — med samma begränsning som de — dock fått deras folkligt improvisatoriska läggning. Då den samtida kritiken beskyllde Blanche för att äga en humor, som blott lekte på ytan och skapade tavlor utan annat värde än ögonblickets, försvå- rade Onkel Adam honom i ett föredrag på Konst- närsgillet år 1847. Han kallade honom där »den dramatiska konstens Hörberg». Benämningen gör i viss mån skäl för sig.