122 — bildade hålla vackra tal om jämlikhet och om medborgerliga rättigheter, men vi göra ingenting vid saken ... Vi nöja oss med att till sist rycka på axlarna: ’Det är olyckligt att så är — men får gå’.» Denna romanens titel, hämtad från en sång av A. F. Lindblad, återkommer gång på gång som ett slags motto för den sociala noncha- lansen. »Vi äga således inom det civiliserade samhället människodjur, vilkas list och grymhet komma oss att frukta och att rysa.» Bomanens handling skall belysa dessa satser. På krogen Svarta Riddaren, som besökes av fabriksarbetare, gesäller, sjömän och poliskunder, möta vi en rännstensunge, Per Adolf, som ej blott är yrkestiggare, utan också lärt sig konsten att bedöva och råna herrar, som på ödsliga ställen taga fram pungen för att ge honom en slant. Han umgås med madam Knagg, ställets ruskiga värdinna, hamnbusen Figge och den i utpress- ning förfarne Lifberg. Alldeles som Oliver. Twist blir han upptagen av en välvillig person, en gammal kamrer, och omplanterad i bättre för- hållanden. Hans högadliga mor, som ej vill er- känna honom, bekostar hans uppfostran till hant- verkare. Men Onkel Adam delar ej Dickens’ optimism. Gossen blir en obotlig supare, och romanen slutar melodramatiskt med att han av