— 121 — Dickens’ mönster skildrat dem. Redan i de »genre- målningar», som han år 1841 började skriva i Aftonbladet, finnas bilder av smutsiga Stockholms- kåkar med låga tak och mörka rutor, genom vilka bleka barnansikten blicka ut, och vi få exempel på superiets härjningar bland de lägre folkklas- serna. Han nämner också i förbigående de nya franska författarne Victor Hugo, Soulié och Sue, men ännu utan någon sympati. I den lilla ro- manen »Får gå» av år 1844 har emellertid Onkel Adam kommit i Sues kölvatten. Man ser det kanske bäst av det tjugonde kapitlet med över- titeln »Djuret». Här tillämpar Onkel Adam på Stockholm den erfarenhet, som Humboldt en gång gjorde i en underjordisk grotta i Central-Amerika, där växterna voro så olika dem han sett i fria dagsljuset, att han blott gissningsvis kunde be- stämma dem. »Om någon gör sig mödan att studera den Pariaskast, som uppväxer ibland oss och som befolkar huvudstadens gator med sjuk- liga tiggare och våra fängelser med brottslingar, finner man klart, att den till största delen kan anses bestå av fullvuxna barn, som, nästan utan att de själva veta därav, begå brott och som trotsa samhällets lagar nästan med samma känsla av över- mod varmed toreadoren vid en spansk tjurfäktning retar tjuren med sin fladdrande mantel ... Vi